/ Life / Workouts /

MAJ 20

(null)
 
(null)
 
(null)
 
(null)
 
(null)
Göteborgsvarvet 2018.
Jag fick kämpa hårt för att peppa mig själv inför årets, och livets första, Göteborsvarv. Hade en tung och aningens märklig känsla i kroppen när jag gav mig iväg mot slottskogen. Det var vindstilla, strax över tjugograder och himlen var alldeles blå. Magiskt, men kanske inte jätteoptimalt för 21,1 km asfalt. Med andra ord. Jag kände på mig att det skulle bli en hård kamp denna lördag.
Under de tre första kilometrarna hinner jag övertyga mig själv om att det aldrig skulle gå. Pulsen stack till max redan de första minutrarna. Gjorde allt jag kunde för att lugna nerverna, ta djupa andetag och försöka få kontroll över läget. Varenda liten stigning sög i benen och huvudet fortsatte mata kroppen med negativ energi. Hur sjutton ska detta hålla i 18 km till?
Tre kilometer blev strax till fem och det var däromkring jag faktiskt började komma igång. Bra musik i öronen gjorde absolut sitt, men det som verkligen gjorde skillnad var mitt favoritknep: att konstant le. Så jag la på ett leende. Trots att jag inte alls kände för det. Men strax därefter började även kroppen lyssna på leendet. Benen hittade äntligen sitt bekvämt-jobbiga tempo och banans första bro togs utan värre ansträgning. Visst, hjärtat slog fortfarande i max så här med facit i hand, men känslan där och då var att jag nu böjade bli ett med kroppen. 
Mellan 6-13 kilometer minns jag bara ett konstant flyt. Det var antingen nedförsbacke, eller helt platt. Göteborg bjöd på en riktigt fin bansträckning och publiken gjorde sitt bästa för att heja på oss löpare. Jag gjorde så många high fives med glada barn som jag bara kunde. Det gjorde dem glad, och det gjorde mig glad. Leendet blev bara ärligare och ärligare. Vätskestationerna kom ofta, och det passade mig perfekt. Tog varje chans till att dricka och det höll mig från att komma i djupa dippar. 
Precis innan den sista, och även värsta fick jag höra i efterhand, bron så ringde Tilde. Hon peppade massor och sa flera gånger att jag inte ens lät ansträngd, vilket gav mig så mycket ny energi. Däremot viste jag att min puls där precis på brons högsta punkt, var bara någa slag under än vad jag hade kunnat hantera. Men som alltid, efter uppförsbacke kommer det alltid en nedförsbacke och den kilometern ner till Avenyn var verkligen efterlängtad. Att bara låta benen rulla utför var precis vad jag behövde för att orka ta mig ann sista biten.
Det var inte förrän jag passerade 15 km skylten som jag tillät mig själv att börja räkna ner till mål. Eller till mål och mål. Jag räknade bara ner till 19 km, för de sista två är ju knappt värt att räkna, då är man så nära mål att det går på ren vilja. Så jag hade då alltså bara 4 km kvar. Det skulle jag greja. Benen var fortfarande pigga och leendet satt på sin plats. Avenyn bjöd som väntat på en riktig folkfest. Men trots folkvimlet och det faktum att jag numera plockade rygg efter rygg så började jag invänta känslan av att behöva kämpa. 
17km skylten passerades. Strax därefter även den 18e. Nu skulle väl ändå krampen och viljan att ge upp komma? Eller? Jag tryckte på lite till för att känna var gränsen skulle gå. Inte där heller? Okej, då var det väl lika bra att hålla i. Sneglade mot klockan och förstod att 19km var runt hörnet. Hade jag helt ärligt tagit mig såhär långt utan större kamp än såhär tänkte jag. Helt otroligt.
In i slottskogen, skugga och en publik som hade tagit hejarropen till ny nivå. Jag tog ut mina hörlurar för att ta in stunden lite bättre. Plockade några ryggar till och svängde sedan in på grusvägen jag förstod skulle leda in på Slottskogsvallen. Med 400m kvar så kom den mentala väggen. Jag ville inte springa en meter till. Två minuter till kändes väldigt länge. Illamåendet stod mig upp i halsen. Benen ville vika sig. Men så kom upploppet. Mållinjen var inom synhåll. Slutet var nu så nära. Jag gav allt den sista biten, även fast jag några sekunder innan hade lyckats intala mig själv att det var helt tomt på krafter. Mållinjen korsades med lättnad. Jag hade klarat det. 
Med sluttiden 1.42.30 så vällde tårarna fram. Kanske mest av fysisk trötthet, men känslan av stolthet bidrog nog en hel del. Stapplade mig fram tills det blev en liten lucka längs stängslet att sätta mig ner. 1.42.30. Hur sjutton gick det till? Från att hoppas att bara lyckas ta mig varvet runt, till att ha gjort livets näst bästa halvmara. Varför hade jag underskattat mig själv så grovt? Hur kunde jag inte tänka högre om mig själv? Förlåt tänkte jag för mig själv, från och med nu ska jag aldrig tvivla såhär på mig själv igen. För jag kan. Bara jag vill. Så går det. 
You did gooood. 

/ Life /

MAJ 18

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)
Förra veckans långhelg. Magisk. Mådde så gott. Rakt in i själen och ut i tårna. Samlade massa nya fräknar, var ute på roliga äventyr, danade sent på natten, latade oss i parken, åt pizza, skrattade och drack vin varje kväll. 
Drömmigt. 
/ Life /

MAJ 16

(null)

(null)

(null)

(null)
Du är ljuset som äntligen kom tillbaka och visade mig en helt ny värld.