/ Life / Personal things /

JANUARI 14

(null)

(null)
En liten bit av verkligheten:

Jag tror ingen riktigt förstår. Eller jo. Det finns några få, som själva stått i samma skor en gång i tiden. Men alla andra, de säger att de förstår. Men jag tror inte det är möjligt. Fastän de så gärna vill hjälpa genom att säga just de ordern, så lugnat det inte mig. Inte längre. 
Om jag ska vara brutalt ärlig med hur det känns, så har jag varit "hemlös" i snart 4 1/2 år. Tassat på tår. Kastats runt. Levererat svarta pengar under en dörrmatta. Packat ihop, packat upp. Försöka memorera en ny adress åter igen. Nya miljöer, dofter, känslor, väggar, grannar. Varje dag leva med stressen över att kunna bli uppsagd, få ett argt sms med att man gjort något fel, som att en morgon glömma låsa dörren och därmed vara en oansvarig, slarivg och dålig hyresgäst, eller bli anklagad över att ha snott en gaffel. Inte våga trivas för bra bara för att flytten därifrån ska bli mindre jobbig. Ångesten över att kanske råka ha sönder något som inte är ens eget. Räkna dagarna till nästa Deadline. Leva bland någon annans personliga saker. 
Snart 1500 dagar av att vara en främling i vad som ska vara sin största trygghet. Snart 1500 nätter av innre oro, mardrömmar och alldeles för lite sömn. Snart 1500 dagar av att vara jobbigt beroende av någon annan. 
Det står mig nu upp i halsen. Att tänka, prata, fundera, boende. Dessa år har ärrat mig alldeles för djupt. Jag har fått telefonskräck. Jag kopplar att leta boende med grov ångest. Jag mår dåligt varje löning för då ska jag skicka alldeles för många tusen till någon annans ficka. Jag har än idag vissa hyresvärdars telefonnr spärrade på telefonen för att de vid utflytt betett sig som fullkomliga idioter. Och det ger mig också ångest: Att det finns människor i stan som tycker sig ha rätt att vara arga på mig. Det slutar aldrig svida i hjärtat. 
Så nu då? Jag har fått lånelöfte. Jag kan köpa mig något. Något litet förvisso, men det är iallafall något. Men. Det är fortfarande inte kul. Jag får kämpa mig iväg på visningar. Jag får anstränga mig så hårt för att tycka hemnet är roligt. Jag måste trycka bort ångesten för varje gång jag får frågan "hur går det med boende? Har du hittat något än?". Jag vet. Folk som frågar, bryr sig. Det är fint.  Jättefint. Och jag är så tacksam att de bryr sig. Men fyra och lite till, år har satt sina spår. Det här är min akilleshäl och det kan jag inte skratta bort längre. 
Jag måste kämpa vidare tills det är löst. Jag har inget val. Ingen kommer göra det åt mig. Jag kan inte längre, inte sova om nätterna. Jag behöver få hitta min plats. Och det är snart. Väldigt väldigt snart. 


/ Life / Personal things /

UTKAST 66

(null)

(null)

(null)
Hur kan det göra ont att förlora något man aldrig riktigt haft? 
/ Life / Personal things /

UTKAST 57

(null)

(null)

(null)

(null)
"Fortfarande, så hoppas jag att varje okänt numer är ditt. Att det är du som ringer. Än idag har jag hoppet om att du kommer ångra dig. Patetiskt. Men sant. "