/ Life / Personal things /

NOVEMBER 10

(null)

(null)

(null)
Ni vet det där klassiska att livet tillslut kommer ikapp en? Att det man ibland försöker springa ifrån förr eller senare alltid slår tillbaka. Man tror att man är fine, att man klarar sig, att man är så stark. Ni vet? Lite så är det just nu. Det är tufft. Speciellt att känna att man inte är sig själv lik. Att inte känna igen sina egna känslor, reaktioner, tankar, rädslor, beteenden. Men jag har tagit det första stora steget till att en dag snart, börja må bättre igen. 
Jag behöver bara lite tid, och väldigt, väldigt mycket vila. 
Ta hand om er! 
Xoxo 
/ Life / Personal things /

SÖMNLÖSA NÄTTER

Det är inte rädslan i sig som håller mig vaken om nätterna. 

Det är rädslan för mitt eget minne. För de små, men väldigt noga utvalda, frekvenserna som spelas upp i huvudet när det minst passar sig. Paniken, ångesten, rädslan från där och då. Det är det jag är rädd för. Att återuppleva samma mardröm igen. Och igen. Och igen. 


Jag har inte lärt mig trycka undan det. 

Har desto mindre lärt mig att möta det. 

Ta tag i det. Reda ut det. Ta övertaget. Släppa in, så jag en dag bara kan få släppa ut det igen. 

Jag trodde länge att jag hade tagit mig förbi det allra jobbigaste. Den där första, eller ja de sju första snarare, veckorna där livet var ett enda stort omtumlande kaos där jag slängdes mellan hopp, förtvivlan, panik och uppgivenhet. 

Det var inte den svåra biten. 

Det svåra har tycks sig vänta till nu. Snart fyra månader senare, så ligger jag här nu i tryggheten, men allt jag kan känna är ren och skär rädsla för var huvudet tänker bjuda på ikväll så fort jag blundar. 


Försöker spela klart de små frekvenser som dyker upp, bara för att visa mig själv att slutet alltid är okej. Men jag hinner aldrig dit. Tycks istället alltid fastna i tankar, känslor, kring "tänk om" och helt plötsligt får minnet en ny vändning och ångesten tar fart igen. 

Så fort jag lyckats släcka ett minne, kommer nästa. Och så håller det på. Jag tycks minnas känslor och tankar som jag helst av allt inte vill bli påmind av. Desto mindre ensamma kvällar som dessa. Gråten trycker på i halsen. Ögonen fuktas långsamt. Jag vill inte gråta över detta igen. Vill vara starkare än så. Vill våga möta mitt egna minne utan att få ren och skär panik. 


Jag hade fått kämpa så länge. 

Och det som skulle bli mitt lyckliga slut blev min värsta mardröm. 

Jag vet inte hur jag ska komma över den sorgen att någon lyckades ruva mig på drömmen om mitt första egna hem. Eller det faktum att jag troligen aldrig igen kommer kunna uppskatta att vara ensam hemma, sova utan sällskap eller sluta tro att varje ljud från trapphuset kommer leda mot min dörr. 


Så nu har jag bestämt mig. 

Jag vill inte vara rädd för mig själv längre. 

Det som nu försöker ta sig ut och bli till ord måste få sitt utrymme. 

Jag måste nu våga släppa fram. 

Allt. 


Jag vägrar vara rädd för minnet av dig. 

Inte då, och fan inte nu heller. 

/ Life / Personal things /

JANUARI 14

(null)

(null)
En liten bit av verkligheten:

Jag tror ingen riktigt förstår. Eller jo. Det finns några få, som själva stått i samma skor en gång i tiden. Men alla andra, de säger att de förstår. Men jag tror inte det är möjligt. Fastän de så gärna vill hjälpa genom att säga just de ordern, så lugnat det inte mig. Inte längre. 
Om jag ska vara brutalt ärlig med hur det känns, så har jag varit "hemlös" i snart 4 1/2 år. Tassat på tår. Kastats runt. Levererat svarta pengar under en dörrmatta. Packat ihop, packat upp. Försöka memorera en ny adress åter igen. Nya miljöer, dofter, känslor, väggar, grannar. Varje dag leva med stressen över att kunna bli uppsagd, få ett argt sms med att man gjort något fel, som att en morgon glömma låsa dörren och därmed vara en oansvarig, slarivg och dålig hyresgäst, eller bli anklagad över att ha snott en gaffel. Inte våga trivas för bra bara för att flytten därifrån ska bli mindre jobbig. Ångesten över att kanske råka ha sönder något som inte är ens eget. Räkna dagarna till nästa Deadline. Leva bland någon annans personliga saker. 
Snart 1500 dagar av att vara en främling i vad som ska vara sin största trygghet. Snart 1500 nätter av innre oro, mardrömmar och alldeles för lite sömn. Snart 1500 dagar av att vara jobbigt beroende av någon annan. 
Det står mig nu upp i halsen. Att tänka, prata, fundera, boende. Dessa år har ärrat mig alldeles för djupt. Jag har fått telefonskräck. Jag kopplar att leta boende med grov ångest. Jag mår dåligt varje löning för då ska jag skicka alldeles för många tusen till någon annans ficka. Jag har än idag vissa hyresvärdars telefonnr spärrade på telefonen för att de vid utflytt betett sig som fullkomliga idioter. Och det ger mig också ångest: Att det finns människor i stan som tycker sig ha rätt att vara arga på mig. Det slutar aldrig svida i hjärtat. 
Så nu då? Jag har fått lånelöfte. Jag kan köpa mig något. Något litet förvisso, men det är iallafall något. Men. Det är fortfarande inte kul. Jag får kämpa mig iväg på visningar. Jag får anstränga mig så hårt för att tycka hemnet är roligt. Jag måste trycka bort ångesten för varje gång jag får frågan "hur går det med boende? Har du hittat något än?". Jag vet. Folk som frågar, bryr sig. Det är fint.  Jättefint. Och jag är så tacksam att de bryr sig. Men fyra och lite till, år har satt sina spår. Det här är min akilleshäl och det kan jag inte skratta bort längre. 
Jag måste kämpa vidare tills det är löst. Jag har inget val. Ingen kommer göra det åt mig. Jag kan inte längre, inte sova om nätterna. Jag behöver få hitta min plats. Och det är snart. Väldigt väldigt snart.