/ Life / Personal things /

I'M FOREVER THANKFUL

Tuvamalmo-21052014-3221 Tuvamalmo-21052014-3225Tuvamalmo-21052014-3241Today I feel so lucky to have such great people around me. All you guys and my family have been the best support through this whole journey, and for that I'm forever thankful. I would'nt have made it if it wasn't for you. So thank you all, so much. You are the best!

Jag börjar känna mig jordnära igen efter den omtumlande gårdagen. Men först och främst känner jag mig så oerhört tacksam. Ni ska bara veta hur rörd jag blivit för era kommentarer, snap:s, hälsningar och ert enorma stöd under hela den här resan. Om ni tycker jag inspirerar er till att utmana er egen löpning så ska ni bara veta hur mycket ni ger mig tillbaka. Varenda en av er som vill skriva och berätta om era förbättringar eller modiga steg ni tagit - det motiverar mig till att ta min löpning till nya nivåer. Så tusen tack för det.

Sedan kan jag inte med ord beskriva den kärlek jag fått av mina nära och kära denna helg. Från att löpning och tävling varit en omöjlighet och stor stress i mitt liv så har jag nu hittat hem till mitt sanna jag tack vare just det. Min familj har från dag ett i detta peppat, stöttat, cyklat med på mina långpass, berömt och varit mitt bollplank när jag behövt det som allra mest. Den stolthet min syster, mina föräldrar och mina älskade morföräldrar visade igår gör mig helt rörd. Att de dessutom helt självklart åkte hela vägen från Gävle för att heja på mig längs hela vägen, i regn och rusk, gör mig så tacksam. Utan er hade jag troligen stannat någonstans längs vägen och låtit det jobbiga ta över totalt. Jag var helt säker på att jag skulle gråta längs upploppet på stadion, men energin var som bortblåst och jag hade inga krafter kvar till att fälla några tårar. Det gör jag däremot nu. Det här var en mycket större prestation från min del än vad jag hade räknat med. Nej, det är inte "att bara springa", det är så mycket mer än så. Så mycket. Och jag klarade det. Tack vare 8 månaders slit, och tack vare alla er. Så tack. Tusen, tusen, tuuuusen tack.

/ Food / Life /

THAT BANANA BREAD

Tuvamalmo-28052014-3573 Tuvamalmo-28052014-3580Tuvamalmo-28052014-3565I baked some banana bread yesterday - it turned out great! This week during my marathon upload was this bread my every hour treat. Yum! 

Det är inte ofta jag får sug efter att baka, men så fort jag kommer hem till ett stort och riktigt kök så är det något som triggar min längtan efter att mixa, blanda, smaka, stöka och böka. Så tidigare i veckan hade jag sött på Anjas bananbröd-recept och visste därför direkt vad jag skulle baka när suget väl slog till. Och eftersom jag behövde kolhydratsladda under kommande dagar så var detta perfekt. Jag som gillar att äta något sött på kvällen kunde verkligen stilla det behovet med någon skiva av detta goda bröd. För er som inte är så förtjust i banan så smakar det tyvärr rätt så mycket banan, men till alla er andra - in till köket och baka direkt!

/ Life / Workouts /

IT WAS ANYTHING BUT EASY

Tuvamalmo-30052014-3749 Tuvamalmo-30052014-3751How you feel after a marathon in pouring rain and 8 degrees? Like this. Too tired to even smile. Too wet to even enjoy the congratulations. Too exhausted to cry, even though that was the only thing I felt like doing. Too amazed that I was able to cross the finish line that I still cant't believe how I did it. 

Idag är jag inte speciellt kaxig. Det var jag inte de sista 17 kilometrarna igår heller kan jag säga. Även om man tränat i åtta månader och känner sig trygg i sin förmåga, så är det helt omöjligt att säga hur sitt första marathon ska gå. Det var mycket som gick fel, eller snarare inte som jag hade tänkt, igår. Och jag förstår att alla ni som följt och stöttat mig hela vägen är så nyfikna på att höra hur det gått, så jag ska försöka förklara i stora drag innan jag väl kan samla mig för att skriva en hel berättelse.

Regnet måste varit det värsta tänker säkert många av er. Faktiskt inte. Jag tänkte helt ärligt inte på regnet en enda sekund under hela loppet. Mina tankar gick nämligen åt något helt annat, och det hade lika gärna kunnat hagla, snöa eller blåst stormvindar, det hade ändå inte fått mig på andra tankar. Visst, jag var genomfrusen när jag kom i mål, och det hade säkert varit så mycket lättare att springa i normalt maj-väder, men samtidigt vet jag inte om det hade hjälpt mig speciellt mycket.

Strax efter 25 kilometer började jag må riktigt illa. Trots det att jag inte hade druckit några stora mängder fram tills då så slog sportdrycken ut min mage totalt. Och vad hjälper mot illamående? Det finns bara en utväg. Men det gick inte, jag försökte gång på gång, men det blev aldrig bättre. Jag kämpade mig vidare. Började varva lugn jogg med att gå. 30 km skylten var såklart efterlängtad, men att göra 12 km till  kändes som en ren omöjlighet. Sedan vet jag helt ärligt inte hur jag tog mig fram. Det är luddigt och oförståeligt. Men vid 37 km kom min räddning, en mugg coca cola och så tömde sig magen helt av sig själv. Det var mer synd om de som fick se på, för jag var bara överlycklig att äntligen, drygt 12 km senare, bli kvitt illamåendet.

Jag vet inte riktigt hur jag tog mig fram sista fem. Tanken på att bryta slog mig aldrig, men ändå trodde jag aldrig att det faktiskt skulle gå att komma i mål. Men det gjorde jag. Dock långt ifrån mitt uppsatta mål. Men jag vägrar sparka på mig själv för det. Vägrar. Igår var jag besviken av att inte fått må bra hela vägen. Men desto mer tiden går, desto mer imponerad blir jag över att kämpat hela vägen i mål, trots regn, rusk, magproblem och energibrist.

4:10:46 h blev min tid. Och nu i efterhand inser jag hur trångsynt jag varit angående mitt tids-mål. Till nästa gång (igår sa jag "aldrig igen", idag börjar jag bli revanschsugen) så ska jag inte sätta en tid på mig själv, utan bara att få må bra hela vägen. Det är, oavsett tid, det som gör ett marathon till den upplevelse det faktiskt är.