/ Life /

UKTAST 42

Eat. Sleep. Smile. 

Repeat. 

/ Life /

UTKAST 41

Den 22 augusti. En dag vi i min familj gillar. En dag kärleken har en extra stor plats. Och i år var det inte vilken dag som helst. Att vara gifta i 30 år är inte något som ska underskattas, men mina fina får det att verka otroligt lätt. En dag vill jag vara lika lyckliga som dem. 

Så, hur firade vi?
Lyxfrukost på stans finaste hotell. Ett lugnt varv runt sjön (att vandra platt var faktiskt efterlängtat!). Några sköna soltimmar vid utomhusbadet. Två kalla dopp i poolen. Skumpa till mellis på balkongen. Yatzy. Klädde upp oss till tänderna för en middag på stan. Ny ring på mammas finger. Efterrätt 2.0. Och såklart, många fina skratt. 
Det var en fin dag. 

/ Life /

STHLM HALVMARATHON 17

I lördags ställde jag mig på startlinjen med en helt ny inställning. Med nästan två veckors löpvila, 2 1/2 dags förkylning (låter fjuttigt, men inför ett lopp är det väldigt känsligt!) och en inte så farlig, men ändå kännbar, smärta i smalbenet i bagaget hade jag blivit tvungen att sänka ribban inför dagens prestation. Inte rättvist att kräva kroppen på något utöver det vanliga när uppladdningen inte varit den mest optimala. Så inför att startskottet skulle gå hade jag bestämt mig - dagsformen skulle få avgöra helt och hållet. Det skulle kanske till och med  bli det första loppet där jag bryter, så pass osäker kände jag mig. Dessutom så tog jag ett ovanligt beslut att springa utan GPS (sprang istället på tidtagarur. Kände mig så trendig!). Jag ville släppa kontrollen och inte ha en aning om hjärtslag/minut, hastighet eller hur långt klockan tycker jag har sprungit. Jag ville helt enkelt inte veta. Istället för ett presationsinriktat mål valde jag att satsa på ett känslomässigt mål - Jag ville vara glad hela vägen in i mål.
 
Starten gick. Eller ja, startskottet gick, men klungan stod kvar. Första kilometern var med andra ord trängsel, köer och en fart som nästan var stressande långsam. Men jag höll mig lugn. Vad hade jag att stressa fram till? Nog för att jag är tävlingsmänniska, men sekunderna som förlorades här gjorde mig bara gott och lite bättre uppvärmd inför de återstående 20 kilometrarna. 
 
Som tur var så släppte trängseln rätt fort ändå. Redan vid 3 km kunde jag rulla på i mitt egna tempo. Benen svarade fint, och humöret var på topp. Däremot hade jag en rejäl oro att min mage skulle balla ur. Jag minns inte sist jag sprang utan att behöva stanna. Ni som vet, ni vet, den paniken är löparens värsta fiende. Men jag tog en kilometer i taget, försökte andas fint och fokuserade istället på att det än så länge faktiskt kändes väldigt, väldigt bra. 
 
Passerade 5 km precis under 25 minuter och blev nästan förvånad över tiden. Trodde köerna i början hade tagit betydligt mer tid än så. Men tydligen inte. Kungsholms strand bjöd på fin löpning och jag pluggade i min nya spelista för att lite lättare gå in i bubblan. Tog sikte på några H&M tröjor längre fram, höll ut till vänster för lite mer utrymme och log lite för mig själv.
 
Benen trummade på obesvärat. Jag hade kommit in ett riktigt bra flyt och fortsatte att plocka ryggar för varje steg jag tog. Om det är något som ger självförtroende så är det att jaga och ständigt lägga andra löpare bakom sig. Det gjorde mig hungrig på mer, men samtidigt livrädd för att väggen skulle komma allt för tidigt om jag gasade på redan nu. "Bäst att hålla igen lite till" tänkte jag när jag passerade 8 km. Klockan visade gott med marginal under 40 minuter och då slog det mig att jag sprang rätt fort även fast det kändes orimligt bekvämt. Skulle jag kunna hålla hela vägen eller inte? Det var frågan.
 
Milen passerades. Jag instagrammade stunden. I farten. Och log stort. "Still smiling" tänkte jag för mig själv och utnytnyttjade flacka Norr mälarstrand för att ta ut steget lite extra. Kände mig lycklig och inte det minsta trött. Och det var strax här efter som jag faktiskt bestämde mig för att lita på dagsformen och köra på. Släppa oron över det som kunde gå fel och satsade alla kort på att göra ett riktigt fint lopp. 
Den nya bansträckan var faktiskt väldigt trevlig. Och skönt för huvudet att inte veta varenda meter som väntade. Slussen uppför gick i ett. Mycket publik. Bra stämning. Jag gjorde high five med glada barn. Log. 13 km blev till 14, som obemärkt sedan blev till 16. Jag tyckte benen hade växlat upp till ett högre tempo, men det kunde även varit att jag började känna av någon form av trötthet. Inväntade den första dippen med spänning. Såhär långt hade jag aldrig tidigare kommit utan att uppleva någon form av kamp. Men i Tanto kom den smygandes. Nu fick jag koppla på pannbenet. 
 
Jag var långt ifrån slut. Men nu började det räcka med att springa tyckte huvudet. Det som fick mig att inte ge efter var det faktum att jag fortfarande log, att jag bara hade 3+1 km kvar (viktigt att ibland räkna bort den sista kilometern för att lura sig själv till mer positiva tankar), och att känslan i kroppen sa att det fanns krafter kvar. Jag hade varken ont, kramp eller maxpuls, jag mådde snarare väldigt bra. Strax innan 18 km sneglade ner på klockan och förstod att jag hade chans till ett personbästa av rang. Under 1.45 h hade mitt prestationsmål varit hela sommaren, men under mitt PB på 1.43h hade aldrig känts möjligt. Förrän nu. Jag sprang vidare. Och lät löparna framför mig fungera som lockbete på att lägga bakom mig.
Götgatan ner till slussen gick fort. Nästan okontrollerat fort. Låren började stumna till av farten. Lite längre fram såg jag 20K skylten. Då började mina tårar rinna. Känslorna vällde över. 1.34.55 tror jag min klocka visade när jag passerade. Nu förstod jag att det skulle gå. Benen gav allt. Jag skrattade och grät samtidigt som jag kämpade allt jag hade med att inte börja spurta för tidigt. Men Skepssbron tog aldrig slut. Jag tittade på klockan var tredje sekund. Nu hade huvudräkningen slutat fungera och jag började helt plösligt tvivla på om jag faktiskt skulle ta min drömtid. Men så kom upploppet. Den blå mattan. Jag drog ut hörlurarna och tog in publiken. Grävde efter ett par sista krafter och tog de sista löpstegen in över mållinjen. 
 
Det dröjde inte många sekunder innan mina glädjetårar började rinna igen. 21.1 KM - 1.39.28 h. Inte nog med att jag lyckades överprestera på mitt känslomässiga mål, jag hade från ingenstans öven kapat mitt personbästa med flera minuter. Chockad, stolt, överväldigad. Att jag hade detta inom mig. Jag har nog fortfarande inte lyckats smälta det. 

Nog för att tiden var bättre än vad jag någonsin hade vågat hoppats på, men det som gör mig nöjd på riktigt är känslan jag hade från start till mål. Jag hade uppriktigt sagt roligt. Kroppen, benen, huvudet jobbade fint tillsammans. Dagsformen var fläckfri. Och jag hade varit glad, ända från köstockningen i början till det sista steget över mållinjen. Det är jag riktigt stolt över. 

Sedan firade jag och min fina kollega med Pizza på mitt favvoställe. På köpet fick jag en grov förkylning. Men det var det värt. Den här upplevelsen hade jag aldrig velat vara utan. Tack Stockholm halvmarathon 2017 - The pleasure was all mine.