T U V A M A L M O

Jag tror på att vissa saker bara inte var meningen. 

Men att man ändå alltid får med sig något i slutändan. Ett minne. En lärdom. En befrielse. Ett nytt tankesätt. En ledig plats för det ännu omötta. 

Jag tror på att det ska vara tufft ibland. Det är väl det som gör allt det fina så fint efteråt? Möta motgångar. Gråta. Ta två steg tillbaka. Tycka livet är orättvist. Gråta lite mer. Och fråga sig "varför just jag? Varför just nu?"  

Jag tror på att något bättre var menat istället. Och på vägen dit kan saker hända. Men det är okej. För i slutändan, när de sista tårarna torkats och platsen för framtiden är skapad, då är det istället detta jag frågar mig: "hur kunde jag bli såhär lyckligt lottad?"   

Jag vill, och kommer alltid tro, att det är just detta som håller oss levande.