T U V A M A L M O

JANUARI 14

Publicerad 2018-01-15 00:10:00 i Life, Personal things,

(null)

(null)
En liten bit av verkligheten:

Jag tror ingen riktigt förstår. Eller jo. Det finns några få, som själva stått i samma skor en gång i tiden. Men alla andra, de säger att de förstår. Men jag tror inte det är möjligt. Fastän de så gärna vill hjälpa genom att säga just de ordern, så lugnat det inte mig. Inte längre. 
Om jag ska vara brutalt ärlig med hur det känns, så har jag varit "hemlös" i snart 4 1/2 år. Tassat på tår. Kastats runt. Levererat svarta pengar under en dörrmatta. Packat ihop, packat upp. Försöka memorera en ny adress åter igen. Nya miljöer, dofter, känslor, väggar, grannar. Varje dag leva med stressen över att kunna bli uppsagd, få ett argt sms med att man gjort något fel, som att en morgon glömma låsa dörren och därmed vara en oansvarig, slarivg och dålig hyresgäst, eller bli anklagad över att ha snott en gaffel. Inte våga trivas för bra bara för att flytten därifrån ska bli mindre jobbig. Ångesten över att kanske råka ha sönder något som inte är ens eget. Räkna dagarna till nästa Deadline. Leva bland någon annans personliga saker. 
Snart 1500 dagar av att vara en främling i vad som ska vara sin största trygghet. Snart 1500 nätter av innre oro, mardrömmar och alldeles för lite sömn. Snart 1500 dagar av att vara jobbigt beroende av någon annan. 
Det står mig nu upp i halsen. Att tänka, prata, fundera, boende. Dessa år har ärrat mig alldeles för djupt. Jag har fått telefonskräck. Jag kopplar att leta boende med grov ångest. Jag mår dåligt varje löning för då ska jag skicka alldeles för många tusen till någon annans ficka. Jag har än idag vissa hyresvärdars telefonnr spärrade på telefonen för att de vid utflytt betett sig som fullkomliga idioter. Och det ger mig också ångest: Att det finns människor i stan som tycker sig ha rätt att vara arga på mig. Det slutar aldrig svida i hjärtat. 
Så nu då? Jag har fått lånelöfte. Jag kan köpa mig något. Något litet förvisso, men det är iallafall något. Men. Det är fortfarande inte kul. Jag får kämpa mig iväg på visningar. Jag får anstränga mig så hårt för att tycka hemnet är roligt. Jag måste trycka bort ångesten för varje gång jag får frågan "hur går det med boende? Har du hittat något än?". Jag vet. Folk som frågar, bryr sig. Det är fint.  Jättefint. Och jag är så tacksam att de bryr sig. Men fyra och lite till, år har satt sina spår. Det här är min akilleshäl och det kan jag inte skratta bort längre. 
Jag måste kämpa vidare tills det är löst. Jag har inget val. Ingen kommer göra det åt mig. Jag kan inte längre, inte sova om nätterna. Jag behöver få hitta min plats. Och det är snart. Väldigt väldigt snart. 


Kommentarer

Postat av: Hanna Karlsson

Publicerad 2018-01-15 05:57:05

Det låter fullständigt vidrigt! Hoppas att det snart ordnar sig för dig!

Svar: <3
Kontakt: [email protected]

Postat av: Olivia

Publicerad 2018-01-15 13:14:06

<3

Postat av: JENNIFER

Publicerad 2018-01-15 20:21:53

<3<3 det här träffade i hjärtat. Har själv bott i Stockholm i knappt 2 år nu och har bott på 5 olika ställen och betalat alldeles för många tusenlappar varje månad (men har åtminstone haft ganska schyssta hyresvärdar som tur e). Trots ganska bra månadslön har jag ingen möjlighet att spara ihop någon insats på långa vägar då hyran äter upp allt. Är sååå trött på att flänga runt, packa ihop sina grejer ännu en gång och börja om. Hoppas du hittar något trevlig bo snart <3 styrkekramar!

Svar: All kärlek till dig. ❤️❤️❤️
Kontakt: [email protected]

Postat av: Anonym

Publicerad 2018-01-18 16:31:36

Jobbar du på hm? Med vad? Hur fick du jobbet? Behövs det utbildning?
Tack för bästa bloggen!!! 🙏🏻💕

Postat av: Cecilia Pettersson

Publicerad 2018-01-31 10:46:42

Skickar en jättestor kram och hejjar på dig. Jag vet vad du menar med att man inte helt känner sig hemma, som en gäst i sitt eget hem. Jag bor utomlands och delar hus, har ett tryggt boende på så vis att jag kan stanna och det är ett fint hus, men det är inte hemma (jag har flyttat permanent). Jag är så otroligt lycklig i allt annat, men kan fortfarande känna mig rastlös och kommer alltid tillbaka till att det är för att jag inte kommer hem och känner mig hemma. Delar det med människor jag kanske egentligen inte hade valt att bo med själv, betalar mycket pengar men vet också att jag inte kan byta boende just nu. Det kommer dröja kanske 6 månader till innan jag kan byta och flytta till något annat tillsammans med de jag bryr mig om.

Hoppas att det löser sig för dig!! Kram

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela