SÖMNLÖSA NÄTTER
Det är inte rädslan i sig som håller mig vaken om nätterna.
Det är rädslan för mitt eget minne. För de små, men väldigt noga utvalda, frekvenserna som spelas upp i huvudet när det minst passar sig. Paniken, ångesten, rädslan från där och då. Det är det jag är rädd för. Att återuppleva samma mardröm igen. Och igen. Och igen.
Jag har inte lärt mig trycka undan det.
Har desto mindre lärt mig att möta det.
Ta tag i det. Reda ut det. Ta övertaget. Släppa in, så jag en dag bara kan få släppa ut det igen.
Jag trodde länge att jag hade tagit mig förbi det allra jobbigaste. Den där första, eller ja de sju första snarare, veckorna där livet var ett enda stort omtumlande kaos där jag slängdes mellan hopp, förtvivlan, panik och uppgivenhet.
Det var inte den svåra biten.
Det svåra har tycks sig vänta till nu. Snart fyra månader senare, så ligger jag här nu i tryggheten, men allt jag kan känna är ren och skär rädsla för var huvudet tänker bjuda på ikväll så fort jag blundar.
Försöker spela klart de små frekvenser som dyker upp, bara för att visa mig själv att slutet alltid är okej. Men jag hinner aldrig dit. Tycks istället alltid fastna i tankar, känslor, kring "tänk om" och helt plötsligt får minnet en ny vändning och ångesten tar fart igen.
Så fort jag lyckats släcka ett minne, kommer nästa. Och så håller det på. Jag tycks minnas känslor och tankar som jag helst av allt inte vill bli påmind av. Desto mindre ensamma kvällar som dessa. Gråten trycker på i halsen. Ögonen fuktas långsamt. Jag vill inte gråta över detta igen. Vill vara starkare än så. Vill våga möta mitt egna minne utan att få ren och skär panik.
Jag hade fått kämpa så länge.
Och det som skulle bli mitt lyckliga slut blev min värsta mardröm.
Jag vet inte hur jag ska komma över den sorgen att någon lyckades ruva mig på drömmen om mitt första egna hem. Eller det faktum att jag troligen aldrig igen kommer kunna uppskatta att vara ensam hemma, sova utan sällskap eller sluta tro att varje ljud från trapphuset kommer leda mot min dörr.
Så nu har jag bestämt mig.
Jag vill inte vara rädd för mig själv längre.
Det som nu försöker ta sig ut och bli till ord måste få sitt utrymme.
Jag måste nu våga släppa fram.
Allt.
Jag vägrar vara rädd för minnet av dig.
Inte då, och fan inte nu heller.
