/ Life / Personal things / Workouts /

WHEN IT'S RIGHT, YOU JUST KNOW.

Tuvamalmo-08112015-13Sunday running. One half marathon, my third best ever actually. Now all I want to do for the rest of the day is eat, sleep and watch tv.

Söndagar är dagar som man väldigt lätt kastar bort. Antingen går hela dagen åt att sota för en väldigt trevlig lördag, eller så lägger man större delarna av söndagen på att förbereda sig inför måndagen. Det är inte rättvist mot den dagen som faktiskt utgör halva helgen. Utan söndagen hade helgen varit extremt kort. Så idag tog jag verkligen vara på den. På mitt favoritsätt. Och fort gick det. Oväntat, men väldigt välkommet.

Just nu springer jag inte mot något speciellt. Jag använder löpningen som ett hälsoknep snarare. Både mot stress, dålig sömn och långa dagar inomhus. Det är min frizon och något jag numera längtar efter på ett helt annat sätt än när det var mer målinriktat. Så idag gick jag på magkänsla och valde löparskorna istället för gymmet, friskluften och dagsljuset lockade mer än källaren som jag kan gå till de mörka kvällarna efter jobbet istället. Laddad klockan, tänkte ut en runda i huvudet och stack iväg.

Benen kändes inte superlätta, men inte heller tunga. Det var en sådan där mitt-emellan-känsla som hela tiden pendlade mellan "Det här går ju bra" och "Fan nu känns det rätt segt". I medvinden flög jag fram och jag kunde trycka på, men längs hela hornstull strand var det snarare kämpigt än lättsamt. Men jag tog varje en meter i taget och försökte bara springa så kontrollerat och stabilt som möjligt. Vinden kunde jag inte göra något åt, så varför skulle den få påverka mig?

Ända fram till 14 km hade jag inte kollat klockan en enda gång. Eller jo, ett snabbt stopp i slussen när det var röd gubbe för att trycka på paus. Men annars kunde jag koppla bort tidtagningen och sprang istället bara på dagsformen. Så när jag insåg att jag hållt ett stabilt 5.00 min/km-tempo blev jag väldigt peppad till att hålla i en bit till. Och när då söder mälarsstrand bjöd upp till rejäl skjuts i medvinden så tackade jag glatt ja och snålåkte fram till slussen. Med bara tre km kvar insåg jag att med lite vilja skulle jag kunna springa hem en fin halvmara dagen till ära. Så jag samlade mig och tog i. Tre km efter arton låter lätt, men nja, då kan faktiskt tre kilometer vara en evighetslång sträcka.

Så fort jag passerat 19 km och kunde börja känna målet närma sig för varje meter så höjdes tempot och kroppen svarade bra på det lilla mål jag satte upp några kilometer tidigare. Karlavägen var vindstilla och rätt folktomt i jämförelse med Söder, så benen kunde springa på allt de ville. Nu var jag rejält trött ska jag erkänna. Pulsen var hög och det var numera ingen tvekan om benen var lätta eller tunga, det var sega som kola. 1 km kvar och jag hade några sekunder till godo bara jag höll tempot jag hade just då. En kilometer går fort när man precis gjort tjugo. Iallafall i huvudet. Det är bara att bita ihop, gräva lite djupare för några kvarglömda krafter och sätta av. Ena foten framför den andra.

Oavsett hur långt man springer så är det alltid skönt att ha orken att spurta sig i mål. Att få tömma sig helt på energi och känna hur hjärtat når maxpuls. Det är då stoltheten över att man precis varit ute och sprungit slår till och ett stort leendet smyger sig på. Idag log jag över den fina dagsformen och att jag hade detta i mig en vanlig söndagseftermiddag. Antar att mycket sömn, x antal hundra gram choklad och en rejäl frukost gjorde sitt. Det gav mig superkrafter med andra ord.

Och nu? Nu vill jag bara springa igen, och igen, och igen. Det är sådana här rundor som gör att man får mersmak och vill få uppleva samma fina känsla igen.

#1 / / Amanda:

Vad kul att läsa! Gillar verkligen dina löpar-berättelser :) Och vad roligt för dig, att få ge sig ut på en sådan löptur och att den blev så fin, låter det som. Ha en fortsatt bra måndag. Kram!