IT WAS ANYTHING BUT EASY
How you feel after a marathon in pouring rain and 8 degrees? Like this. Too tired to even smile. Too wet to even enjoy the congratulations. Too exhausted to cry, even though that was the only thing I felt like doing. Too amazed that I was able to cross the finish line that I still cant't believe how I did it.
Idag är jag inte speciellt kaxig. Det var jag inte de sista 17 kilometrarna igår heller kan jag säga. Även om man tränat i åtta månader och känner sig trygg i sin förmåga, så är det helt omöjligt att säga hur sitt första marathon ska gå. Det var mycket som gick fel, eller snarare inte som jag hade tänkt, igår. Och jag förstår att alla ni som följt och stöttat mig hela vägen är så nyfikna på att höra hur det gått, så jag ska försöka förklara i stora drag innan jag väl kan samla mig för att skriva en hel berättelse.
Regnet måste varit det värsta tänker säkert många av er. Faktiskt inte. Jag tänkte helt ärligt inte på regnet en enda sekund under hela loppet. Mina tankar gick nämligen åt något helt annat, och det hade lika gärna kunnat hagla, snöa eller blåst stormvindar, det hade ändå inte fått mig på andra tankar. Visst, jag var genomfrusen när jag kom i mål, och det hade säkert varit så mycket lättare att springa i normalt maj-väder, men samtidigt vet jag inte om det hade hjälpt mig speciellt mycket.
Strax efter 25 kilometer började jag må riktigt illa. Trots det att jag inte hade druckit några stora mängder fram tills då så slog sportdrycken ut min mage totalt. Och vad hjälper mot illamående? Det finns bara en utväg. Men det gick inte, jag försökte gång på gång, men det blev aldrig bättre. Jag kämpade mig vidare. Började varva lugn jogg med att gå. 30 km skylten var såklart efterlängtad, men att göra 12 km till kändes som en ren omöjlighet. Sedan vet jag helt ärligt inte hur jag tog mig fram. Det är luddigt och oförståeligt. Men vid 37 km kom min räddning, en mugg coca cola och så tömde sig magen helt av sig själv. Det var mer synd om de som fick se på, för jag var bara överlycklig att äntligen, drygt 12 km senare, bli kvitt illamåendet.
Jag vet inte riktigt hur jag tog mig fram sista fem. Tanken på att bryta slog mig aldrig, men ändå trodde jag aldrig att det faktiskt skulle gå att komma i mål. Men det gjorde jag. Dock långt ifrån mitt uppsatta mål. Men jag vägrar sparka på mig själv för det. Vägrar. Igår var jag besviken av att inte fått må bra hela vägen. Men desto mer tiden går, desto mer imponerad blir jag över att kämpat hela vägen i mål, trots regn, rusk, magproblem och energibrist.
4:10:46 h blev min tid. Och nu i efterhand inser jag hur trångsynt jag varit angående mitt tids-mål. Till nästa gång (igår sa jag "aldrig igen", idag börjar jag bli revanschsugen) så ska jag inte sätta en tid på mig själv, utan bara att få må bra hela vägen. Det är, oavsett tid, det som gör ett marathon till den upplevelse det faktiskt är.
