T U V A M A L M O

This was the most fun race I've done in a long time. I wish Nike will come back next year so I get to do it again. And then I need to bring my family to the race and do it together with them.

Det är inte ofta jag spontanspringer ett lopp. Eller aldrig rättare sagt. Men jag tror att det var viktigt för mig att kunna tävla utan att behöva göra några speciella förberedelser innan, mest för att ta det som en rolig grej och släppa prestationskrav och att jag måste vara i toppform. Det gick helt klart över förväntan och med tanke på all löpning tidigare denna vecka så kunde det nästan inte gått bättre...

Jag mötte upp fina Mathilda drygt en timme innan start och det märktes väldigt fort att vi båda var supertaggade på att få springa iväg. Vi lämnade in våra väskor, minglade runt, gjorde ett sista toabesök och tog oss sedan till vår startfålla. Även fast det var ett litet lopp till antal deltagare om jag jämför med andra lopp jag sprungit, så var stämningen på topp och varenda tjej jag såg var på sitt allra bästa humör. Men med femtusen andra så kändes det inte så litet längre, det var en tydlig gemenskap och att vi alla bar lika tröja gav mig feeling. Nu var det bara några minuter kvar till start.

Det var trångt i starten, alla fick nämligen springa iväg samtidigt. Även fast det är ett störningsmoment att behöva sicksacka sig fram så kunde jag faktiskt ta det med en klackspark. "Sekundrarna du förlorar i starten hämtar du in i slutet" och sedan lät jag inte det distrahera mig längre. Vi lämnade gamla stan bakom oss och när vi nådde Söder mälarstrand hade det blivit mer utspritt vilket gjorde att jag kunde köra mitt egna tempo utan att behöva anpassa mig efter folkmassan.

Kroppen kändes otroligt nog väldigt fräscha redan från början. All löpning jag hade hunnit med tidigare i veckan hade gjort mig lite orolig om hur det skulle kännas att springa nära på max. Men benen valde det trygga 4.30 tempot och eftersom det var bekvämt för dagen så fick det bli så - det fick visa sig förr eller senare om det skulle hålla hela vägen. Som ouppvärmd innan start så tog det mig några kilometer innan jag kände att pulsen låg där den skulle. Men så fort Västerbron och fem kilometer var passerade så hade kroppen kommit igång ordentligt och jag vågade ta ut steget en aning. Hälften gjort. Hälften kvar.

Det var inte bara den härliga banan som fick mig att njuta av löpningen denna kväll. Utan hela grejen att jag fick jaga och konstant komma ikapp andra löpare motiverade och fyllde hela mig med löparglädje. Jag tog ständigt sikte på nya ryggar och hade hela tiden blicken bara några meter framför mig. Jag sprang helt och hållet i nuet och jag hade nästan helt glömt bort hur långt det var kvar tills jag på slutet av norr mälarstrand fick springa förbi 8 km-skylten. Och därefter insåg jag även - "fasiken, jag är ju trött. Nu är det bara att springa sista biten med huvudet".

Desto närmare Kungsträdgården vi kom, och desto fler placeringar jag kunde plocka, desto tröttare blev benen. Hade även dragit på mig ett tydligt illamående och lyckats inbilla mig att jag var kissnödig. Nu var målet nära, men jag hade fortfarande den stora utmaningen kvar - att hålla hela vägen och inte ge efter för tröttheten. Med en kilometer kvar så var  det helt klart publiken som fick mig att fortsätta. Jag orkade inte bry mig om vad klockan visade, jag ville bara få komma i mål. Så jag plockade fram de sista krafterna och kunde de sista hundra meterna lägga i högsta växeln.

Längs upploppet fick man nästan känna sig som en stjärna. Det var glest med löpare och publiken gav all den uppmärksamhet man förtjänade. Nu gjorde det inte ens ont längre. Det var bara ren och skär lycka. Jag korsade mållinjen och fumlade med knapparna på klockan. Några sekunder hit eller dit, men med 44 minuter kände jag mig väldigt nöjd. Jag önskar jag hade haft familjen där att kramas med efter målgång. Det är en liten grej jag blivit bortskämd med senaste loppen, men som jag nu fick klara mig utan. Som tur är fick jag glädjas med de andra tjejerna som också klarat loppet på fantastiskt bra tider. Och där och då slog det mig vad det är som får mig att bli så lycklig av att springa - det är ju detta; Gemenskapen och det fina med att få dela själva upplevelsen med människor som känner samma sak. Vissa saker görs bäst i sällskap, och löpning är definitivt en av dem.