Be your own inspiration
Det var länge sedan jag kände att jag verkligen hade något viktigt att skriva. Något som jag vill sprida, väcka tankar om eller bara försöka påverka. Men igår hade jag det. Och jag skriver det här lika mycket för er skull, som för min egen.Jag tränar och håller kosten för att det helt enkelt får mig att må bra. Jag mår bra på det sättet att jag känner mig stark och frisk samtidigt som det ger mig självkänsla. Det är ett intresse och något som gör mig lycklig. Och det är egentligen där det borde stanna. Där ska det räcka. Jag är ingen modell, yrkesidrottare eller framtida bodybuilder. Så varför ta sker och ting till överdrift?
Fitspovärlden har exploderat och förökat sig snabbare än rimligt, och jag har dragits med. Det är underbart att se så många väljer ett aktivt liv, men jag gillar inte vart det hela leder. Tankarna väcktes igår när jag läste ett par vettiga meningar och helt plötsligt ringde en väckarklocka i huvudet på mig. Jag måste låta mitt huvud vila från den där världen och bli kvitt dessa tankar som gnagt sig in, omedvetet, men ändå till min förskräckelse.
Milrundan innan frukost, 0.2% kvarg, inga semlor på fetistisdagen, 60 min cardio och sedan 75 min styrka, 0.2% kvarg, hunger är bara en känsla, 3 pass om dagen, noll kolhydrater, överäta-ångest, måltider med så få kalorier som möjligt, 0.2% kvarg, äggvita-proteinfluff istället för godis, 1000 förbrända kalorier, uppstigning 04.45 för pw i snöstorm, 0.2% kvarg, clean eating, inget socker, ätardagar, åt-för-mycket-igår-måste-träna-bort-allt-idag, strong is the new skinny, 0.2% kvarg, sweat is fat crying, "Blev svimmfärdig på gymmet i morse så kunde inte träna klart hela passet, går tillbaka i eftermiddag och kör dubbelt då istället", 0.2% kvarg, beach 2013 - no excuses, utebliven-träning-ångest, kvarg, kvarg, kvarg, kvarg.
Var tog den kravlösa träningen vägen? Vad hände med att alla helt plötsligt kör dieter och bara fokuserar på att förbränna bort så många kalorier som möjligt? Varför är så många rädda för kolhydrater? Varför vill så många hellre spendera lördagskvällen på crosstrainen än hemma i soffan? Varför denna ständiga skrytar-tävlan?
Jag säger inte att jag är något bättre. Jag är minst lika delaktig till denna fitspo-hets. Men nu har jag liksom fått nog. Insett att denna träna-äta-hets satt sig på hjärnan och att det sliter på psyket. Vad andra springer milen på, äter till frukost, har för midjemått, tar i benböj, har i BMI, kör för diet, har för mål, tar för stort fokus när det egetnligen ska handla om sig själv. Träning i dagens sociala medier har blivit en tävling i mina ögon, och även fast jag inte trodde det, så har det påverkat mig också. Tyvärr så tror jag att många njuter mer av själva träningsuppdateringen på Instagram än själva passet i sig. Jag har en känsla om att många idag sporras mer av de kommande komentarerna till löpbands-resultat-bilden man lägger ut än att faktiskt få springa sig svettig och känna känslan av fysisk utmattning. Jag hoppas jag har fel, men det är den uppfattningen jag fått nu på senaste tiden och det är lite ditåt jag kände att jag var på väg att hamna. Det är härligt att inspirera, att bli inspirerad, men se till att det är rimlig inspiration du snappar upp. Det är faktiskt möjligt att vara lycklig med både kolhydrater, vilodagar och en tisdagspizza.
