KÄRA 2018
Du och jag har helt klart haft våra tuffare perioder. Bland de värsta någonsin om jag ska vara ärlig. Men med det har det också kommit mycket gott. Bland det bästa någonsin, vilket jag verkligen inte hållt tillbaka om.
Januari drog igång med ännu en flytt och ångesten var konstant med mig. En flytt blev snabbt till två då jag från ingenstans köpte lägenhet. Den känslan och lyckan var oslagbar. Äntligen tänkte jag. Äntligen skulle jag hitta lugnet. Men lyckan var kortvarig och bara några veckor senare visade det sig vara mitt livs sämsta köp. Kl 04.32 en onsdagsmorgon i mitten av april lämnade jag mitt hem i polisbil för att sedan aldrig igen komma tillbaka. Där och då blev jag en rätt trasig människa som än idag kämpar med att bli hel igen.
Jag hade, tack och lov, några månader tidigare hittat honom som snabbt visade sig vara mitt livs kärlek och som jag aldrig hade klarat mig utan i allt detta. Vi hade sedan första dejten i princip bott hos varandra varje natt, men nu när mitt hem återigen försvann under fötterna på mig så blev vi sambos på riktigt. Och även fast det har varit magiskt och helt rätt från första dagen så kan jag sörja lite att vi inte fick välja det själva, utan att det var det enda alternativtet när jag plötsligt inte hade någon annanstans att ta vägen.
Men så kom sommaren, tidigare än någonsin, lika efterlängtad som vanligt, och det var fantastiskt att leva sambolivet. Jag kämpade fortfarande med min ångest och resterna från traumat, men det dämpades av kärleken, ljuva sommaren och roliga festligheter som midsommar, bröllop och sommarfester.
Semestern tog mig med storm och de lediga dagarna var rent magiska från morgon till kväll. Vi drack rosé varje kväll (undantag för 2 resdagar) badade i det ljumna vattnet och spelade spel tills myggen sa åt oss att det var dags att gå in. Gud så jag mådde fint.
Jag hade nästan glömt bort hur våren hade varit när hösten knackade på och livet återgick till rutiner. Jakob började pendla igen och längtan efter honom i veckorna var snudd på olidlig. Det gav mig mycket tid till att fundera och för livet att komma ikapp. Så även fast jag kände mig innerligt lycklig och väldigt nöjd med tillvaron så släppte aldrig stressen och känslan av att inte komma till ro, oavsett var när eller hur.
Det blev inte verkligt för mig hur illa det var förrän under semestern i slutet av oktober. Fick panikångestattacker och kunde inte sluta gråta förrän det var fysiskt slut på tårar. Insåg där och då att året tagit hårdare på mig än vad jag vågat tro. Att år av stress, oro och ångest faktiskt sätter spår och att jag nu, en gång för alla behövde sätta mig själv som viktigaste prioritet.
Jag började därmed lyssna på kroppens signaler och gav efter. Sökte hjälp, skruvade ner på tempot rejält och tillät mig själv må precis efter dagsformen. Tog de första djupa andetagen på månader.
Det låter rätt illa nu när jag sätter ord på allt, men då är det nog lite så det också har varit tillåter jag mig själv inse.
Jag hade tänkt summera året med något i stil med; "tre flyttar, blivit kär, dödskär och helt tokig i världens bästa kille, haft livets bästa sommar, fått en bonusfamilj och fantastiska nya vänner, hängt på krogen fler gånger än i hela livet tillsammans och tagit igen mina ungdomsår, gjort två magiska resor, utvecklats massor och börjat drömma på riktigt igen."
Men det var inte riktigt det som kom ut. Inte för att det fina inte varit tillräckligt, snarare tvärtom, utan för att jag ännu inte riktigt låtit 2018 läka klart.
Jag kommer aldrig glömma året som vände livet upp och ner, men som samtidigt blev startskottet till vad jag tror kommer bli Mitt år.
Eller nej, vårt år såklart. För det viktigast av allt så gav ändå året mig honom. Min största trygghet. Bästa vän.
Och det har och kommer alltid vara värt allt annat. <3
