LIVET 171022
Om man inte riktigt vet var något började, kan man ändå lyckas förstå hur man ska nå slutet?
För just nu har jag börjat gå längs en väg som jag aldrig borde hamnat på från en början. Jag vill inte vara här och jag kan inte avgöra om det är bäst att springa allt jag har till närmsta vägkorsning, vända om eller sätta mig ner i hopp om hjälp. Oavsett.
Jag måste ta ett beslut. Och det är fort.
Jag erkänner mig besegrad av min egen dumhet. Jag är inte gjord av stål. Jag drivs inte enbart på bränsle. Bara för att huvudet vill, betyder inte det att man borde.
Stressen. Min fiende. Och just nu vinnaren. Jag är idag inte starkare än att faktiskt tillåta mig själv förlora den matchen. För det är inte efter en förlust jag faktiskt kan ta revansch.
Det är okej att inte vara bäst. Det är okej att inte ens försöka vara bäst hela tiden. Det är okej att vara lat, sova 12 timmar och inte vilja vara social. Det är okej att inte överprestera. Det är okej att inte vilja träna. Det är okej att bara orka
andas vissa dagar. Det är okej att ibland inte vara okej.
Förlåt kroppen för att det behövde gå så här långt så här länge. Hoppas du förlåter mig snart.
Från och med bestämmer du, och bara du.
