UTKAST
Att ett bröst kan värka så hårt.
Att ett andetag kan vara så smärtsamt.
Att tårar inte kan sluta fällas.
Att livet en dag bestämmer sig för att vända.
En dag har gått.
24 timmar utan dig.
Det känns som en evighet. Som ett straff.
En dag utan din kontakt. Närhet. Att vara din.
En hel dag utan dig.
Hur är det möjligt att jag ska klara alla dagar som fortfarande väntar?
Kommer tårarna sluta rinna?
Kommer längtan en dag att minska?
Kommer hoppet någonsin försvinna?
Kommer det stora mörka hålet en dag vara igenfyllt?
Jag har lärt mig den hårda vägen. Tankar måste bli till ord. Känslor måste bli till meningar.
Jag kan inte bära allt inom mig. Jag behöver tömma på allt som känns för tungt.
Vad gör man av allt man redan sett i framtiden? I vilket fack stoppar man det?
Hur får man bort bilder man redan börjat drömma om?
Vad gör man med alla känslor som inte försvinner över natten?
Finns det något värre än att inte bli vald?
Tack livet, var det detta jag förtjänade tillbaka?