UTKAST 36
Senaste dagarna har varit en riktig kamp om att fortsätta hålla huvudet vid ytan eller bara ge upp. Mellan lusten att sluta kämpa och viljan att bara bli klar har tårarna runnit, hjärtat slagit dubbelslag och huvudet värkt hårt.
Jag har svårt att se ljuset, även fast jag vet att det kommer komma. Förr eller senare. Även för mig.
Dock vet jag inte hur länge till jag kommer orka kämpa, hoppas, drömma. Jag vet inte hur mycket mer ångest, besvikelse, inner stress, jag kan ta. Kroppen börjar säga ifrån.
Jag orkar inte gråta mer. Orkar inte behöva anstränga mig för att vara positiv. Trött på att ständigt vara utmattad.
Att tvingas packa ner livet på order från någon annan är det värsta jag vet. Att ännu en gång bli hemlös. Ännu en gång packa det man äger i svarta säckar. Ännu en gång kliva in i någon annans hem som en ny kortvarig lösning. Ännu en gång försöka få någon annans väggar att kännas trygga. Ännu en gång känna sig som en gäst i sitt egna "hem".
Jag känner mig mörk. Som att jag äter glädje från andra. Som att jag utstrålar något som får folk att hålla sig borta. Som att jag inte vill något hellre än att fler ska sitta i min sjunkande båt. Jag känner mig tom. Tom på ork. På glädje. På hopp. På liv.
Nu vill jag stänga det här kapitlet.
Och aldrig öppna det igen.
Först ska jag bara gråta lite till.
