/ Life / Personal things / Workouts /

WE ALL HAVE THOSE DAYS

Tuvamalmo-22112015-9913Jag var inte riktigt beredd idag. Inte beredd på att det skulle göra ont. Inte beredd på att det skulle vara tråkigt. Inte beredd på att frysa om hela kroppen. Och inte beredd på att faktiskt överväga att ge upp. Under hela rundan så kände jag mig svag, inte främst i benen som annars alltid vill sammarbeta, utan i huvudet. Jag lyckades nästan trycka på stop och hoppa på närmsta tunnelbana. Men bara nästan.

Lite minusgrader och gårdagens tunga benpass kunde väl inte få stoppa mig tänkte jag inför dagens långpass. Jag klädde som jag alltid gör under mina långpass och stack iväg, men kylan kändes inte på ett rättvist sätt när jag kom från en hel morgon inne i värmen. Känslan av att frysa slog till så pass långt hemifrån att det kändes omständigt att vända hemåt, men ändå så pass nära att jag i efterhand önskar att jag tagit mig de extra minutrarna för att sedan fått två lite trevligare timmar ute i kylan. Läxan lärd till nästa gång.

Under mina långpass gillar jag att komma ut ur stan. Vill komma så långt hemifrån så att när jag väl "vänder" så får jag springa kortaste möjliga vägen hem och ändå få ihop rätt antal kilometrar. Uppvärmningsdelen gick ganska smärtfritt, med ett kort undantag strax efter två km när pulsen steg i max och benen kändes som stockar. "Behöver bara bli lite varamre och mjukare i kroppen" tänkte jag och lyckades blunda för känslan. Så de första 6 km gick i lugnt tempo, motvind och lite frusen, men humöret var ändå på rätt sida. Med solen i ryggen och andra motionärer som sällskap längs strandpromenaden gjorde det till en fin löp-stund.

Fram till 10 km gick det sedan ganska ryckigt. Kilometrarna gick allt mellan 5.40-tempo och 5.05-tempo. Pulsen steg till max i varje backe (och denna runda jag sprang i dag kan liknas med lidingö...) och benen blev aldrig riktigt varma eller smidiga. Tungt, segt och klumpigt var snarare hur jag skulle beskriva dagens löpstil. Men när "vändningen hemåt" äntligen kom fick jag vinden i ryggen, lyckades hitta en buske att ta en kisspaus i och slog sedan över till min bästa spellista i lurarna. Hälften gjort. Hälften kvar.

Löpningen därefter blev än mer ryckigt och orytmiskt. Rödljus på rödljus, backar som tvingade mig att hämta andan på toppen och en tänkt genväg som blev en riktig omväg och jag var plötsligt instängd på en privat tomt. Den långa bron över till Kungsholmen var på något sätt efterlängtad, för då visste jag att jag på riktigt närmade mig Roslagsgatan igen. Den sög i benen som vanligt, och där uppe isade vinden på ett elakt sätt, hånade mig i mina tunna tights och nakna haka. Klockan hade äntligen slagit 18 km och nu gällde det bara att ta snabbaste väg hem, för oavsett väg så var jag långt förbi dagens tänkta distans. Ville faktiskt inte springa något mer nu. Jag ville bara lägga mig i ett varmt bad och bli serverad en het lasange typ.

Men det var kanske längtan av att bara få komma in i värmen som gjorde att sista biten gick fortare än vad jag trodde benen hade i sig denna kalla söndag. Tydligen kan de vara sega och ovilliga i 20 km, men sedan när det bara är två kvar, ja då kan de trolla fram lite krafter. Orättvist tycker jag. St. Eriksbron var fort gjort, lika så den svaga lutningen på Odentagan fram till Odenplan. Tänkte på marathon och hur jag mådde då. Känslan från den gången fick mig att känna att det gick ganska lätt ändå. Tog backen ner till Sveavägen med långa kliv och räknade seriöst ner varenda meter fram till porten. Hade tur med grön gubbe och lyckades hålla farten från backen ända fram till sista löpsteget. Stannade. Stoppade kockan. Hulkade lite lätt mot närmsta elskåp och tänkte några negativa (och väldigt orättvisa) tankar.

Jag hade utan tvekan kunnat gjort dagens runda till en bättre än bara jag hade samarbetat med mig själv lite bättre. Det hjälper inte att tänka "fan vad jobbigt det här är", eller "det här var verkligen inget att skryta med", "kommer det alltid vara såhär tungt framöver nu?, "har jag tappat min ork helt och hållet?". Det hjälper inte att locka med att ge upp heller. Det får en att känna sig svag. Tänk inte tanken alls eller så ger man bara efter. Båda alternativen är lika lärorika.

Sedan, när jag väl skulle trycka koden och gå upp till värmen och dra täcket över huvudet, då såg jag det. "Stark". Och då vände det. Jag är inte svag som hade en tung runda. Jag är stark som klarade av att fullfölja en tung runda.

Tuvamalmo-22112015-9920Ps. "Tung" för mig handlar inte om några speciella tider eller snitttempon, utan själva känslan i kroppen.

#1 / / Camilla:

Du är ju grym! Och stark!

#2 / / Kakan:

Jäklar, idag var det kallt! Verkligen starkt av dig att dra ut på långpass.
Tappade själv känseln i rumpan under mitt pass ikväll.
Tack ska du ha för att du delar med dig av din löpning. Älskar verkligen att läsa och det inspirerar och peppar.

Svar: Det värmer att höra, så tack snälla du. Bamsekram på dig!
Tuva Malmo

#3 / / Amanda:

Du är så jäkla duktig! Varje gång blir jag så impad! Och jag älskar dina löparberättelser :) skriver du ner de nån annanstans än här också? Kram