T U V A M A L M O

Sunday running are my favorite running. Only going for a calm pace that feels comfortable and enjoying the daylight to the fullest. 

Även fast jag borde spenderat exakt hela dagen på soffan idag så kliade det för mycket i benen för att inte ta en runda i Hagaparken. Kroppen har stretat emot senaste veckan och jag tror det är dags för en lite lugnare period, vilket jag verkligen ska försöka ge mig själv nästa vecka. Så idag var det bara att hitta lugnet, springa utan att nå hög puls och försöka njuta så mycket som möjligt. Att söndagsnjuta i löparskorna är mitt sätt att ladda ur efter en lång vecka och andas in ny energi för kommande dagar.

Tvekade om att ens sätta på mig klockan idag. Ibland är man liksom inte tillräckligt stark för att stå emot den omedvetna pressen om att springa på en bra tid. Vissa dagar vill man bara få låta dagsformen vara fullt accepterad och istället bara springa av ren glädje. Men den åkte på ändå. Var inte tillräckligt stark för att säga emot mig själv. Visst låter det fånigt? Men ja, så var det.

Hagaparken visade sig vara det perfekta stället för en runda idag. Vinden som jag visste skulle vara oroligt stark denna söndag la sig direkt i min rygg och de första kilometrarna var i en underbar medvind. Steget var aningen tungt efter benpasset igår, men huvudet och känslan var ändå positiva. Det kändes bra. Kroppen njöt av lugn rörelse och att få komma ut i dagsljuset.

Medvinden var med mig nästan lite ologiskt länge. Inte för att jag klagade, men det kändes nästan för bra för att vara sant. Sträckor där det skulle varit motvind var det helt vindstilla, medan alla sträckor i medvind blåste det på rejält. Efter sju lätta kilometer så vänder man runt själva parken och hela tillbakavägen bjuder på en väldigt kuperad bana. Som tur är har man blivit rejält uppvärmd och idag tog jag backarna utan problem. Träningsvärken började släppa efter och jag bara lät kroppen springa i sin trygghetszon. Låg puls, lätt på foten, fokus framåt. Och sedan gjorde min spellista sitt såklart. Bra musik är A och O för en bra mysrunda.

Sedan, med bara några kilometer hem så fick jag smaka på motvindens värsta sidor och stundvis måste jag nog ha stått helt stilla trots mitt kämpande framåt. Ni vet hur man ibland sliter som ett djur, men vinden i bröstet känns som en vägg och det känns som när man springer i en dröm? Så var det. Det fick mig att skratta. Som tur är hade jag varken bråttom eller någon tid att passa, det fick helt enkelt bara ta den tid det tog att ta sig fram.

Efter ha sprungit (läs: kämpat) mig förbi Naturhistoriska så väntade de tre sista kilometrarna och banans tuffaste backar. Vek av in i skogen igen och kände hur vinden hamnade på rätt sida av kroppen igen. Uppe på toppen av mördarbacken blev det lägligt att knyta om skorna, ta en selfie och njuta av vädret. +12 grader och alldeles perfekt. Mötte flera löpare under rundan som sprang i shorts och t-shirt - är inte det lite galet? På ett härligt sätt alltså.

När backarna var gjorda så var det bara att njuta sig hela vägen hem till porten. Benen hade fått upp tempot efter utförslöpningen och jag började bli hungrig. Med andra ord var det dags att avsluta och sätta punkt för den här träningsveckan. 53 km löpning, styrketräning och powerwalks. Kankse inte bara ska sätta punkt, borde kanske byta kapitel till och med. Det här med att låta kroppen vila upp sig är viktigt och för att orka med kommande månader behövs ett par lugna dagar. Så får det bli. Återhämtningsvecka - Here I come.